HBL – Habiliteringen sover en djup törnrosasömn

Der Artikel steht zur Verfügung auf Schwedisch verfügbar. Der Inhalt wird unten in einer verfügbaren Sprache angezeigt. Klicken Sie auf den Link, um die aktuelle Sprache zu ändern.

Specialundervisningen kan grovt indelas i tre delar: elever som deltar i den normala undervisningen med lite stöd (läs- och skrivsvårigheter, orolighet), anpassad undervisning (lättläst, lindrig utvecklingsstörning, helt eller delvis integrerad i normalundervisningen) och individuell undervisningsplan (”träningsskolan”, icke-talande, autister, personer med utvecklingsstörning). Därtill finns sjukhusskolan som samlar upp både elever med svåra sjukdomar, psykiska och sociala problem.

En grupp, ”träningsskolan”, saknar såväl individuella kommunikationshjälpmedel som undervisningsmaterial vilket ger politikerna, byråkraterna och habiliteringen underkänt. Läget är lagstridigt för eleven, ohemult för lärare, assistenter och familjer och grymt för de enskilda barnen och unga.

De icke-talande, autistiska barnen med utvecklingsstörning törstar efter både kommunikation och inlärning. De vill och kan berätta, fråga, lära sig och visa detta – om de bara får. Läget på svenska är kritiskt. Vi saknar skalfördelar. Målgruppen avkrävs lönsamhet för att få skolmaterial.

Vi familjer och organisationer, Puheoikeus.fi (yttranderätt) bland dessa, har redan i ett decennium vänt oss till ministerier, intresseorganisationer, kommuner, social- och undervisningssektorerna, habiliteringen, HNS, FPA, Utbildningsstyrelsen, medierna, Speres, ÅA, Folktinget, partierna, fonderna och de professionella samfunden – ja, allt utom rättsväsendet – utan ens en kvittering om mottaget brev om brister eller om framgångar med nya tänkesätt. Svarar man inte, finns inte målgruppen. Finns inte målgruppen, behövs varken hjälpmedel eller material.

Under åren som gått har vi, i första hand genom Puheoikeus.fi successivt byggt upp en kompetens inom såväl habilitering, alternativ kommunikation som inom specialpedagogik. Detta nytänkande kallas AKK-specialpedagogik och har rönt ett stort intresse – i Sverige. Vi har lyckats höja produktiviteten inom målgruppens undervisning över tvåtusenfalt på årsnivå, med slående resultat inom fonologi (läskod), språkmedvetenhet, allmänbildning och upp till två främmande språk.

Ytterligare har man (som icke-talande, med talsyntes) kunnat hålla föredrag, förbereda och agera ordförande för Skivråd (allt från presentationer av artisterna och styckena till ordförandeskapet jämte omröstningen) och haft möjlighet att kommentera, fråga, svara och att påvisa inlärning i de enskilda ämnena. Med teknikens hjälp har kommunikationen via talsyntes och teckenbruket ökat drastiskt och egna initiativ till kommunikation initierats. Förr fick man be om ”banan”.

Allt detta har gjorts medan habiliteringen sovit en djup törnrosasömn. Svenskfinland har missat en utomordentlig chans att hoppa över ett decennium och att ta initiativet nationellt. Svenskan är ett världsspråk i relation till finskan. Habiliteringen kunde ha kört in ”paddan” som ett hjälpmedel för kommunikationen och ett redskap inom undervisningen och satsat på inkörningen framför ransonering och ett hukande inför den finska sidans satsningar på tio gånger dyrare, klumpiga hjälpmedel eller inget alls.

Vi ber Svenskfinland sammankalla berörda parter till rundabordssamtal där vardagen på riktigt är representerad och får sin röst hörd. Målgruppen, familjerna och de nya aktörerna sitter på en värdefull kunskap och erfarenhet av också den moderna tekniken och denna kunde nå alla barn och unga. Kommunikation och undervisning är en mänsklig rättighet.

Terry Grahn,
AKK-specialpedagog
Grankulla

För Hbls prenumeranter

Hbl 22.12.2013 Habiliteringen sover en djup törnrosasömn